Syftet med diskrimineringslagen är att främja likabehandling och förebygga diskriminering. Dessutom effektiviserar diskrimineringslagen rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering i de diskrimineringssituationer som anges i lagens tillämpningsområde.
Diskrimineringslagen förbjuder
- direkt diskriminering,
- indirekt diskriminering,
- trakasserier och
- instruktioner eller befallningar att diskriminera.
Förbjudna diskrimineringsgrunder är
- ålder,
- ursprung,
- nationalitet,
- språk,
- religion,
- övertygelse,
- åsikt,
- politisk verksamhet
- fackföreningsverksamhet
- familjeförhållanden
- hälsotillstånd,
- funktionsnedsättning,
- sexuell läggning eller
- någon annan omständighet som gäller den enskilde som person.
Enligt lagen har myndigheterna en skyldighet att i all sin verksamhet främja likabehandling på ett målinriktat och planmässigt sätt. Myndigheterna är skyldiga att ändra omständigheter som förhindrar genomförandet av likabehandling.
Positiv särbehandling syftar till att säkerställa verklig likabehandling
Diskrimineringslagen ger möjlighet till så kallad positiv särbehandling. Positiv särbehandling kan tillgripas när en person riskerar hamna i en ojämlik ställning av en orsak som har samband med personens bakgrund eller egenskap.
Positiv särbehandling syftar till att säkerställa att faktisk likabehandling genomförs eller förebygga olägenheter som beror på diskriminering. Detta förfaringssätt kan innebära att man erbjuder särskilda tjänster eller förmåner till representanter för vissa grupper. Positiv särbehandling ska motiveras på ett godtagbart sätt och metoderna får inte strida mot systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt lagen ska positiv särbehandling också vara proportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas.
Läs mer:
Diskrimineringslagen
Likabehandling och icke-diskriminering
Likabehandling.fi
