Av dem som anlänt till landet är cirka 80 procent i arbetsför ålder, medan endast cirka 60 procent av den finländska befolkningen är i arbetsför ålder. För invandrarna i arbetsför ålder är sysselsättning en av de viktigaste indikatorerna på att delaktigheten lyckats. Människor som arbetar skapar mervärde på många sätt: genom att producera tjänster och nyttigheter för konsumenterna, erbjuda arbetskraft till företagen och finansiera offentliga tjänster med hjälp av skatter. Arbetet är av stor betydelse också för individens välbefinnande, eftersom det har samband till exempel med ekonomisk ställning, samhällsstatus och hälsa.
Invandrarnas ställning på arbetsmarknaden sämre än majoritetsbefolkningens
Bland personer med utländsk bakgrund är sysselsättningsgraden omkring 10–15 procentenheter lägre och arbetslöshetsgraden omkring 5–10 procentenheter högre än bland dem med finländsk bakgrund. Vid utgången av 2019 fanns det enligt arbetsförmedlingsstatistiken 27 759 utländska arbetslösa arbetssökande (inbegripet permitterade), det vill säga knappt 11 procent av alla arbetslösa arbetssökande. En granskning av antalet arbetslösa arbetssökande ger dock inte hela bilden av arbetslösheten bland utlänningarna, eftersom en relativt sett stor del av dem deltar i olika typer av tjänster, såsom arbetskraftsutbildning och frivilliga studier. Behovet av arbetskraftsservice är stort, i synnerhet under den inledande fasen av etableringen i landet. Många som omfattas av arbetskraftsservice deltar i integrationsutbildning och studerar finska eller svenska.
En exakt bedömning av sysselsättningsgraden försvåras av att olika mätare och definitioner används för statistiken. Finlands officiella och internationellt jämförbara sysselsättningsgrad bygger på Statistikcentralens arbetskraftsundersökning. Enligt den var det relativa sysselsättningstalet för personer som är födda utomlands 64,2 procent och för utländska medborgare 59,7 procent år 2019. Sysselsättningsgraden är därmed 9,4 procentenheter lägre för dem som är födda utomlands än för dem som är födda i Finland och den är 13,8 procentenheter lägre för utländska medborgare än för finska medborgare. I den sysselsättningsstatistik som är baserad på administrativa register är sysselsättningsgraden bland personer med utländsk bakgrund lägre. Enligt sysselsättningsstatistiken var sysselsättningsgraden för personer som är födda utomlands och har utländsk bakgrund 55,7 procent vilket var 18 procentenheter lägre än för personer med finländsk bakgrund.
Figur 5. Arbetslösa arbetssökande efter medborgarskap och språk. Medeltalet för 2020. Källa: Arbetsförmedlingsstatistik.
Sysselsättningen bland personer med utländsk bakgrund är lägre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Skillnaden jämfört med sysselsättningsgraden för dem som är födda i landet är större i Finland också i en europeisk jämförelse, men något mindre än i de viktigaste jämförelseländerna Sverige och Danmark (figur 6). I Fin-land, liksom i de övriga nordiska länderna, är sysselsättningen bland dem som kommer från länder utanför EU särskilt dålig. I en jämförelse mellan de nordiska länderna sysselsätts däremot också de som är födda i landet förhållandevis dåligt i Finland. Samma faktorer som gäller arbetsmarknadsstrukturerna påverkar syssel-sättningen oavsett födelseland. I de nordiska länderna har sysselsättningsgraden till exempel en mycket stark koppling till kompetens (som förvärvats via utbildning).
Figur 6. Relativa sysselsättningstal (%) för år 2019 efter födelseland. Källa: Arbetskrafts-undersökning, Statistikcentralen/Eurostat.
Sysselsättningen förbättras ju längre tid man bott i Finland
Orsaken till ankomsten till landet är den viktigaste förklarande faktorn för sysselsättningsgraden när det gäller personer med utländsk bakgrund. De som flyttat för arbete och studier sysselsätts mycket bra – till och med bättre än personer med finländsk bakgrund – men personer med flyktingbakgrund och de som kommit till landet på grund av familjeband sysselsätts klart sämre än personer med finländsk bakgrund. (Larja & Sutela, 2015; Mathies & Karhunen, 2019; Kuusio, Seppänen, Jokela, Somersalo & Lilja, 2020.) Sysselsättningen ökar dock tydligt ju längre tid man har bott i landet och detta gäller för alla ursprungsvärldsdelar (figur 7).
Figur 7. De relativa sysselsättningstalen för personer med utländsk bakgrund utifrån tiden de varit i landet år 2018. Källa: Databasen Integrationindikatorer.
Inte enbart sysselsättningsgraden, utan också ställningen på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund skiljer sig på många sätt från situationen för personer som har finländsk bakgrund. Personer med utländsk bakgrund har oftare anställningsförhållanden på deltid och för viss tid och de får ofta arbeten som inte motsvarar deras utbildning. Andelen långtidsarbetslösa är dock mindre än bland personer med finländsk bakgrund. De är också verksamma som företagare i minst lika hög grad som personer med finländsk bakgrund.
Typiska problem på individnivå för sysselsättningen av personer med utländsk bakgrund är bristfälliga kunskaper i de inhemska språken, utbildning och arbetserfarenhet som inte passar den finländska arbetsmarknaden och brist på nätverk som stöder sysselsättningen. Det finns ett tydligt samband mellan utbildning och sysselsättning, men när det gäller personer med utländsk bakgrund verkar det här sambandet vara svagare för dem som har högskoleutbildning än vad det är för personer med finländsk bakgrund. I synnerhet för kvinnor med utländsk bakgrund förbättrar en högskoleutbildning sysselsättningsgraden endast något i jämförelse med kvinnor som genomfört en utbildning på mellanstadiet. (Nieminen, Sutela & Hannula, 2015; Larja, 2019.)
Vanligt med diskriminering på arbetsmarknaden
Även om kompetensen och övriga faktorer som främjar sysselsättningen är som de ska vara, är det på grund av diskriminering på arbetsmarknaden klart svårare för personer med utländsk bakgrund än för personer med finländsk bakgrund att ta sig ut på den finländska arbetsmarknaden (figur 8). Av en undersökning framgår att det finns en etnisk hierarki på den finländska arbetsmarknaden. En person med irakisk bakgrund måste skicka tre gånger fler arbetsansökningar och en person med somalisk bakgrund fyra gånger fler arbetsansökningar för att bli kallad till arbetsintervju än en person med finländsk bakgrund, även om alla sökande har samma utbildning, arbetserfarenhet och kunskaper i finska. (Ahmad, 2019.)
Figur 8. Andelen personer med utländsk bakgrund (%) som år 2018 uppgett att de upplevt ojämlik behand-ling eller diskriminering på sin arbetsplats eller i en anställningssituation under de fem senaste åren inde-lad efter bakgrundsvärldsdel. Källa: Databasen Integrationindikatorer.
Det är av kritisk betydelse att det finländska samhället och arbetslivet är mångfor-migt och icke-diskriminerande för att Finland ska vara lockande som målland för kunnig arbetskraft, internationella studerande och investeringar, liksom för att de invandrare som redan finns här ska sysselsättas. Huruvida internationella studerande stannar i Finland påverkas förutom av arbetslivets mottaglighet också av de sociala och professionella nätverk som uppstått under studietiden och av sysselsättningsmöjligheterna efter studierna. (Mathies & Karhunen, 2019.)
Sysselsättningsgraden för personer med flyktingbakgrund halkar efter övriga grupper
Personer med flyktingbakgrund har klart sämre utgångsläge på den finländska ar-betsmarknaden än andra invandrargrupper. De som kommer till Finland för arbete har redan en färdig arbetsplats och lämplig kompetens, åtminstone för en arbetsgi-vares behov, medan personer med flyktingbakgrund anländer till Finland utan kon-takter och ofta utan språkkunskaper eller kompetens som är direkt tillämplig på den finländska arbetsmarknaden. Personer med flyktingbakgrund kommer till landet för att få skydd mot förföljelse eller hot om förföljelse. En del av dem är traumatiserade eller har hälsoproblem som försämrar arbetsförmågan. Andra faktorer som försvårar sysselsättningen är bland annat diskriminering på arbetsmarknaden, obehandlade sjukdomar och skador, svårigheter med språkinlärningen och oro över att närstå-ende befinner sig i en svår situation i ursprungslandet. (Asikainen, 2020.) Dock är en del av personerna med flyktingbakgrund mycket kompetenta och välutbildade, men man lyckas inte utnyttja deras kompetens tillräckligt effektivt.
Direkt efter att uppehållstillståndet beviljats är sysselsättningsgraden för personer med flyktingbakgrund nära noll. Till följd av den låga utgångsnivån ökar sysselsätt-ningsgraden betydligt ju längre tid personerna befunnit sig i landet, när olika tjänster och kontakterna till samhället stöder kompetensen, språkkunskaperna, hälsan och nätverken. Enligt en undersökning om arbete och välfärd hos personer av utländsk härkomst (UTH), som bygger på enkätmaterial, är sysselsättningsgraden för perso-ner med flyktingbakgrund som varit 5–10 år i landet 30 procent och efter 10 år i landet 52 procent. Enligt materialet i olika register är situationen sämre. Sysselsätt-ningsgraden för personer som kommer från Afghanistan, Irak och Somalia stiger under de första tio åren, men förblir omkring 20–40 procent beroende på bakgrunds-land och invandringsår. Ett positivt fenomen är dock att sysselsättningsgraden för de personer med flyktingbakgrund som anlände på 2000-talet i snitt har stigit snabbbare än för dem som kommit till Finland tidigare. (Sarvimäki, 2017.)
Många högskoleutbildade bland invandrarkvinnorna, men ställningen på arbetsmarknaden sämre än männens
Förutom diskriminering på arbetsmarknaden och personliga egenskaper hålls in-vandrarnas sysselsättningsgrad nere särskilt av att kvinnor med utländsk bakgrund sysselsätts sämre. Enligt arbetskraftsundersökningen är sysselsättningsgraden för män med utländsk bakgrund nästan på samma nivå som för personer med finländsk bakgrund, men sysselsättningen bland kvinnorna är nästan 20 procentenheter lägre än bland dem med finländsk bakgrund.
Den svaga sysselsättningen av kvinnor förklaras av flera olika faktorer. Många kvinnor har en examen på högre nivå, men de hittar inte arbete som motsvarar de-ras utbildning. Däremot är också andelen kvinnor med en låg utbildning betydligt större än bland kvinnor med finländsk bakgrund. Dessutom är de kvinnor som flyttar till landet ofta i den ålder då man bildar familj, vilket kan leda till att integrationspro-cessen inleds senare då kvinnorna stannar hemma för att ta hand om sina barn. Kvinnor med utländsk bakgrund bildar vanligen familj i yngre ålder än kvinnor med finländsk bakgrund, de får i medeltal fler barn (Larja, 2014) och deras integrationsbehov har inte kartlagts systematiskt och dessutom har det inte heller funnits tillräckligt anpas-sade, integrationsfrämjande tjänster att tillhandahålla dem, vilket också ökar sannolikheten för att de stannar hemma.
Det finns också strukturella faktorer som hindrar att kvinnorna sysselsätts. Det är tydligt att kvinnor oftare än männen kommer till Finland av familjeskäl och mer säll-an för arbete. Orsaken till ankomsten till landet är också kopplad till samhällssyste-men i ursprungsländerna. I de flesta ursprungsländerna är kvinnornas sysselsätt-ningsgrad klart lägre än männens och utöver detta är det ofta kvinnorna som bär huvudansvaret för barnens fostran och skötseln av hemmet. Även långa vårdledig-heter samt det stöd för hemvård av barn som betalas för sådan vård av barn under tre år som sker utanför den kommunala småbarnspedagogiken kan ha en margina-leffekt, i synnerhet för kvinnor med utländsk bakgrund som har sämre möjligheter att få ett välavlönat arbete än kvinnor med finländsk bakgrund.
Dessutom påverkas invandrarkvinnornas sysselsättning av att Finland har en starkt könsbunden arbetsmarknad. Inom typiskt mansdominerade branscher (såsom byggnadsbranschen och transportbranschen) räcker det med svagare kunskaper i finska, men inom kvinnodominerade branscher (såsom vårdarbete och många ser-viceyrken) behövs betydligt bättre språkkunskaper.
Sysselsättningen påverkar den offentliga ekonomin
För den offentliga ekonomin är det framför allt viktigt hur invandrarna sysselsätts (VATT, 2014). De övergripande ekonomiska konsekvenserna är dock viktigare än konsekvenserna för den offentliga ekonomin och de omfattar till exempel konsekvenserna för den ekonomiska försörjningskvoten, arbetsmarknaden och efterfrågan på nyttigheter och tjänster. Det har observerats att invandringen till exempel ökar sysselsättningen (Signorelli, 2020) och leder till att majoritetsbefolkningen övergår till arbetsuppgifter som kräver högre kompetens och ger bättre lön (Foged & Peri, 2016). Sammantaget bedöms invandringens ekonomiska konsekvenser för destinationslandet oftast vara små (OECD, 2013).
Försörjningskvoten i Finland försämras betydligt snabbare än i de andra nordiska länderna. På samma sätt har nativiteten sjunkit snabbare i Finland och invandringen varit anspråkslösare (Rotkirch, 2021). Då befolkningen i arbetsför ålder minskar, ökar hållbarhets-underskottet på många olika sätt. De offentliga utgifterna ökar och skatteintäkterna minskar, när antalet barn och ålderspensionstagare ökar i förhållande till antalet personer i arbetsför ålder. En hög försörjningskvot kan minska investeringarna i landet (Aksoy, Basso, Smith & Grasl, 2019). Tillgången på experter i det egna landet är inte tillräcklig för att fylla behoven och bristen på experter har blivit ett hinder för tillväxt. År 2019 gick 65 000 anställningsförhållanden om intet, när den eftersökta arbetskraften inte stod att finna. (Räisänen & Ylikännö, 2021).
Enligt arbets- och näringsministeriets beräkningar är invandringens inverkan på den ekonomiska försörjningskvoten (antalet arbetslösa och personer utanför arbetskraf-ten i förhållande till antalet sysselsatta) i sin helhet neutral, om sysselsättningsgra-den bland de inflyttade ligger på cirka 60 procent (Kaihovaara, Larja, 2019). År 2019 var det relativa sysselsättningstalet för utländska medborgare 59,7 procent enligt arbetskraftsstatistiken och för personer med utländsk bakgrund 64,2 procent (se avsnitt 2.1). Sysselsätt-ningsgraden bland dem som flyttat av arbetsskäl är dock högre än bland dem som flyttat av andra skäl, varför arbetskraftsinvandringen har en positiv inverkan på den offentliga ekonomin. Enligt finansministeriets beräkningar skulle en ökning av netto-invandringen med 50 procent (7 500 personer) minska hållbarhetsunderskottet med 0,4 procentenheter, om de nyanlända sysselsattes lika bra som den befolkning som finns i landet (Aalto, m.fl. 2020). Ökad arbetskraftsinvandring skulle också stärka finansieringen av pensionsskyddet (Nopola, 2019). Man kan minska hållbarhetsunderskottet och stärka pensionsskyddet också genom att höja sysselsättningen bland de personer med utländsk bakgrund som redan befinner sig i landet.
Enligt flera undersökningar är mångformiga arbetsgemenskaper i genomsnitt innovativare och produktivare än andra. De internationella experterna ökar bevisligen företagens internationalisering samt öppnandet av nya målmarknader och investeringarna i landet. Invandringen ger också upphov till möjligheter att dra nytta av mångfalden som en drivkraft för ekonomisk tillväxt, för att locka till investeringar samt för att svara mot förändringar i befolkningsstrukturen när det gäller tillgången på arbetskraft, under förutsättning att de nyanlända tar sig ut på arbetsmarknaden och blir en del av innovations- och tillväxtekosystemen.
Effekterna av automatiseringen och digitaliseringen drabbar invandrarna
Förutsättningarna för sysselsättning bestäms i förhållande till arbetsmarknadens behov och arbetsgivarnas villighet att rekrytera invandrare. Automatiseringen och digitaliseringen förändrar de kompetensbehov som finns i vardagen och på arbets-marknaden. Framför allt försvinner rutinmässiga arbetsuppgifter som kräver kunskaper på låg nivå eller mellannivå från arbetsmarknaden och i stället uppstår ar-betsuppgifter som kräver kompetens på hög nivå, goda färdigheter i språk och kommunikation samt abstrakt tänkande och problemlösningsförmåga. (Autor, Levy &Murnane, 2003). Enligt Prognostiseringsforum för kunnande kommer sådana arbetsuppgifter där man klarar sig utan kunskaper motsvarande minst en yrkesinriktad grundexamen i framtiden att utgöra under fem procent av arbetsplatserna.
Vid utvecklandet av integrationspolitiken bör omvälvningarna på arbetsmarknaden och inom digitaliseringen beaktas. Alla berörs av den tekniska utvecklingen, men särskilt en del av invandrarna befinner sig i en synnerligen utsatt ställning på grund av låg utbildning. Dessutom försvagas invandrarnas ställning på en arbetsmarknad som kräver hög kompetensnivå av bristfälliga kunskaper i de inhemska språken, utländsk utbildning som inte passar på den finländska arbetsmarknaden och arbetsgivarnas fördomar mot kompetens som förvärvats utomlands. Med hjälp av integrations-, sysselsättnings- och utbildningspolitiken kan man ingripa i de här svårighet-erna bland annat genom examensinriktad utbildning, utvecklande av digitala färdig-heter, ökad språkundervisning, livslångt lärande, kombinering av utbildning och arbete samt utökat lönesubventionerat arbete. (Walbækken & Kostøl &Røtnes & Eggen & Kordt 2019.) De som har flyttat till Finland har också mycket kompetens som man behöver kunna identifiera och dra nytta av i arbetslivet på ett effektivare sätt än i dag. Personer som invandrat kan kanske tala flera olika språk flytande, även om det finns brister i kunskaperna i finska och svenska.
Också digitaliseringen av samhället och av skötseln av ärenden i vardagen kräver ny kompetens av medborgarna. Coronaviruspandemin har för sin del framhävt bety-delsen av de digitala färdigheterna. När de digitala tjänsterna och anvisningarna utvecklas måste man försäkra sig om att de är tillgängliga också ur invandrarnas synvinkel och se till att stärka alla medborgares basfärdigheter och digitala kun-nande. Digitaliseringens effekt på invandrarna är tudelad. Digitaliseringen kan bidra till integrationen, eftersom den kan minska regional ojämlikhet i utbudet av tjänster och utbildning. En invandrare kan ha goda digitala färdigheter trots att språkkunskaperna är svaga. Däremot kan digitaliseringen öka ojämlikheten när det gäller delaktigheten och leda till en bredare marginalisering för dem som har bristfälliga basfärdigheter. De som har lägre utbildning, har avbrutit utbildningen och äldre personer befinner sig i en synnerligen utsatt ställning.
